Måndag
Jag älskar Mcdonlad’s nya tv-reklam- Prata inte med mig fören jag fått mitt morgonkaffe! Det är en reklam som stämmer SÅÅ bra in på mig!! Varje morgon smyger jag mig ut till köket- sätter på kaffet, väntar otåligt på att bryggaren ska fylla en hel kopp, tar en klunk kaffe- andas ut, och först då åker ”happyfacet” på, och jag ropar glatt ”God morgon” till familjen.
En nackdel med att bo i en storstad är att det just är så många människor. Min Ipod Touch gick sönder i dagarna, och jag var tvungen att lämna in den. Hade detta vart i exempelvis Gullspång, hade butiksbiträdet direkt på ståendefot tagit upp förstoringsglaset och skruvmejseln, och börjat fixa med den. Men här i San Francisco, måste jag först åka in till butiken och berätta att min Ipod är trasig. Därefter ska ett ”appointment” (möte) bokas, och mitt problem ska diskuteras igenom. Efter mötet som höll hus 3 dagar senare, konstaterades att min Ipod faktisk var trasig, och måste bli lagad. Ja men vad händer då, jo ett nytt möte ska bokas in, då den äntligen SKA bli lagad. Utan musik i öronen fick jag istället sitta och roa mig med att kolla in människor på vägen hem. Den människan som drog till sig min uppmärksamhet mest idag, var en kvinna som levde något slags ”Backpack” liv. Hon såg förskräcklig ut med sönder skurna, blodiga ben- och med sår som var igen sydda med svart sytråd. Sedan tar hon upp en burk och börjar dricka någon oidentifierad gulvätska med massa klumpar i, som liknade blodiglar. Usch vilka människor det finns!
…Nej, nu måste jag allt avrunda med något mer positivt än otrevligheter på tunnelbanan. I alla fall så hann jag med att kika in i några affärer när jag ändå var i city. Vilket resulterade i ett fint vitt bälte från Armani Exchange.
